Jag äger min historia
Pappa skickade denna bild till mig för ett tag sedan. Året var 2002 den 30 maj. Jag var visserligen väldigt lycklig och fylld av champagne i denna stund men också väldigt trasig inom. Jag ville känna att jag var hel men bitar var försvunna. Bitar som gömde sig och inte än ville bli funna.
Jag gjorde mitt yttersta för att människor i min närhet skulle tro att allt var perfekt. Jag var den där sociala, duktiga, positiva och glada tjejen som inte gjorde någon illa. Men innerst inne ville jag skrika högt och den som jag mest skadade var mig själv.
Barnet inom sträckte sina armar och ville bara bli sedd, pussad och kramad på. Hon ville bli buren och hållen men istället svälte jag henne, vände ryggen till och var bäst på att ignorera hennes signaler om att bli sedd. I skuggan inom låg så mycket tyngd. Skam. Ångest. Mycket av min energi gick åt till att gömma min smärta. Att inte bli avslöjad. Vilsenheten och förvirringen i mig av att inte veta hur jag borde navigera mig själv i de händelser jag mötte på nära håll.
Jag blev väldigt bra på att dämpa det som kändes med att försöka ha kontroll på något jag kunde fokusera på, ge min energi till. Mitt fokus på. Döva det andra. Hålla det som pyrde inom av otrygghet i schack. Min kontroll blev maten. Lättast var det att kontrollera det jag åt, hur mycket jag tränade, dansade ... rörde mig. Men dansen var mitt utrymme av att få uttrycka mig, annars hade jag nog exploderat inom.
Jag hade en väldigt rolig och fin tonår ändå där jag gick ut på tok för tidigt, målade stämplar och gick på svartklubbar med väldigt fina vänner. Jag var stundtals lycklig men möttes hela tiden av ett djup av oro inom. En rädsla av att falla och tappa kontrollen. Tappa fotfästet. Att bli avslöjad att jag inte mådde bra. Jag ljög för andra men framför allt för mig själv.
Jag minns inte riktigt när jag blev avslöjad eller föll. Men jag föll.
Det jag tappade mig in i var till något starkare än den falska fasad som jag byggde upp som en mur omkring mig men också inom inför mig själv. Det har varit en lång resa, bitar som varit sönder inom hittade sakta tillbaka till varandra. Men till en helt ny ärlig kommunikation. Till nya former, sammanvävda av något nytt. För den jag är. Till ett helt mig. En pågående ständigt process.
Jag märker speciellt nu när jag blivit mamma hur alla bitar inte är funna och vet ärligt inte om de någonsin kommer hittas. Jag märker att den rädsla jag bar inom om att känna mig otrygg ibland bestämt vill föras över på Nova Shakti.
Men skillnad nu är att jag känner den. Jag sitter med den. Jag tillåter mig omfamnas. Jag accepterar att den finns. I känslan. Jag ser mig!
Yogan gick vid min sida från 16 års ålder kravlöst som en bästa vän gör bara för att visa att den finns där. Jag blev buren. Jag blev sedd. Jag tror inte jag kan förstå vad yogan betytt för mig och speciellt för den vilsna tonåringen/ tidiga vuxenlivet där jag växte upp för tidigt till att bli stor vuxen. Yogan från att ha börjat som ett fysiskt utövande, förde mig IN i kontakt med sanning. Verkligheten. In i sårbarheten och modet som vandrar på samma sida ifrån kraft och kärlek. Att känna det vackra i ALLA smaker, nyanser, vågor. Livet är verkligen en process.
Vad jag hade velat säga till Caroline för 18 år sedan (exakt halva mitt liv idag!!) är påminnelse om att allt kommer bli bra! Du kommer att läka, landa och kliva ur det dimmiga, kampfulla. Den väg du går nu måste trampas igenom för att komma dit du kommer vara sen. Allt är på sin fullaste plats. Det är perfekt i sin operfekthet. Bara du tillåter dig vara där.
Jag gjorde det jag gjorde mot mig själv för att överleva. Kärlek till det. Jag hade inte kunnat agera annorlunda. Tänk att en bild kan väcka så många känslor.
Jag hedrar från HELA mig de platser jag berört, det motstånd jag trampat igenom, den smärta som skurits i mig. De har gett fina vackra ärr till där jag är nu. Påfylld med så mycket mer av mig. Vishet och stolthet. Ja, jag är stolt (!!!) över mig själv. Att jag orkade bära alltför mycket under tonåren, så mycket skuld och ansvar. För mycket av allt för att vara ett barn.
Älska och omfamna det lilla barnet inom extra ibland. Det vill bli påmind för var hen är, vill bli kramad och pussad på. Just nu ligger jag nära min dotter, påminner mig att hon även måste få gå igenom sin process i livet. Men med hoppfullhet och så mycket tillit att hon inte behöver bära det jag bar som liten. Inte bara från denna generation, utan från många generationer tidigare.
Jag bryter den.
För jag lär mig nu hur jag läker, hur jag inte får det att passera vidare. Det är en process. Rakt igenom. Tillit. Möte. Relation in i kärlek.
Min historia är inte unik men den tillhör mig. Jag äger min historia. Min historia äger inte mig. Jag vet det är många där ute som gått igenom liknade saker. Vi äger våran historia, våra avtryck. Det är något vackert i det. Livet är väldigt vackert.
Min högsta önskan att vi alla alltid möts från där vi är. Utan skam. Att vi bär varandra igenom den resa vi är på. Går bredvid. Behöver inte fixas utan bli sedda. Stöttade av varandra. Ifrån verkligheten.
