Transparent

Transparent 

Jag brukar aldrig dela i stormarna utan låta de få lugna ner sig. Men jag varför vänta. Vill alltid komma från ren rå sanning. Inte enbart vara med när jag är samlad, strukturerad och på fötter. Eller snarare landat bitarna på plats. 

Faller de någonsin på plats? Kanske under små ögonblick in i ljus av total harmoniska toner. Men så blir det fart igen.
Livets pågående flöde. Anicca.

Hur mår du?

Hur känns det inom?

Vart är du?

Jag känner mig fyllig. Fyllig på alla livets smaker. Speciellt de som ger konstig eftersmak. Det smakar förvirring, öppna sår av tvivel och oupplösta klumpar. Jag är osäker på vem jag är och vad jag är här för att göra. Mitt varför är suddigt och dovt.

Upplevelsen av att jag faller samman, åt olika riktningar som vill gås utan att delarna är överens. Att krascha isär. Strukturella former bryts och något nytt vill formas om. Men vet inte hur, vad eller varför. Jag vill bidra med mer men på nått sätt är jag oförmögen in till agerande. Jag känner mig inte tillräcklig för världen. En styrka är vaken inom för förändring samtidigt som ren sårbarhet möts.

Jag känner mig naken och lite utelämnad.

Som om jag klivit ifrån ett rum ut genom dörröppningen och stängt efter mig. Här inget kommer att bli som förr. Framför mig finns många dörrar att öppna som inväntar mina steg men ingen längtan finns att kliva in i en ny. 

Känner mig för oklar där jag är.

 Vill stå kvar längre denna gång. Väljer att inte välja, För jag har varit här innan men aldrig på samma sätt, det känns starkare nu. Jobbigare. Tyngre. Avskalat. Råare. Äkta. Jag vill träda in i djupare lager. Möta det som döljer sig där.

Jag faller in i hållningen av det som är. Men behöver starkt påminna mig om att inte bli fast, låst i det lilla. Lilla jag. Där allt kretsar kring mig. Jag är en privilegierad svensk vit kvinna. Jag har ett hem, gör det mitt hjärtats inre längtan ylar efter. Jag har mat på bordet. Jag har möjlighet att välja olika vägar jag vill ta.

Lyfter blicken och ser mig omkring. Orientera mig till min omgivning.

Vad längtas det efter?

Allt känns ostrukturerat. Obyråkratiskt. Modigt. Väldigt ovisst. Vasst. Spretigt. Men organiserat i sin oorganisering. Testas från alla år och timmar av meditation, i olika tekniker, somatiska utforskningar och former som skapats på som utanför mattan. Allt som filtrerats in, allt som gått ut från min mun. 

Genomsyrningen som lett mig till där jag är NU. Okonstlad i livet. Spretig. Oriktad. Otämjt. Osminkad. Ofiltrerad i en grötighet.

Men mjuknar in. Vill bara transparent.

Samlar ihop det jag tycker mig hitta och lägger in i en låda av kaos. Men det matchar. Det kommer från mig. Tillhör mig. Ger välsignelse att låta delarna mötas med sina röster. Låta sig höras och bli lyssnade på. Tid för diskussion. Har ingen aning vad som på nått sätt bestäms eller om de ens kommer överens om något. Jag står kvar här, vilandes i min egna skugga och pausar. 

Pausar ner mot jord.

Känner. Smakar så starkt på det som är. Lidande. Så mycket lidande. Osäkerhet Inom. I världen. Vet inte om denna känsla enbart handlar om mig. Vill att den skall betyda något mer. Jag möter sådan KÄRLEK som aldrig förr. Utan fix, trix. In i ren tillit. Den bärande kraften av att vi är tillsammans. Ledda av varandra. Till att allt är exakt där det skall vara.
Lämnar det lilla jaget för lutning in till det stora. Till det sammanflätade. Stoppar för att möta modet i det. Pulsen av att stanna kvar.

Låter mig själv vara för en stund.

Hur mår du? Hur läker du?

Ger du dig tillåtelsen av att stanna upp? 

Stoppa och känna? Smaka på varje tugga i sin renaste närvaro?

Alltid från kärlek,

Caroline