Med mening att våga stanna kvar

Med mening att våga stanna kvar i där det känns. Kvar ofta omedvetet är jag i utcheckningen av rena råa verkligheten av det jag tar in. Inte bara genom mina ögon utan med andra sinnen som känner, hör, smakar och upplever.

Jag vill om och om igen välja att stanna kvar i självscanningen av min egna kropp, uppleva hur jag bär mig och vidöppet nyfiket ta in det jag orienterar mig till runt omkring.

Vaken. 

I morse på väg till klass vandrade jag till spårvagnen via Drottningstorget och möttes av en liten plats mitt på torget, där människor hade lagt ut vackra rosor och en nallebjörn. I mitten på en stenpelare fanns många bilder på ansikten. Platsen var skapad till minne av flygplanskraschen i Iran 2020-01-08 där samtliga passagerare, totalt 176 personer miste sina liv och varav 17 av dem bosatta i Sverige.

Jag brukar välja att se platser som dessa i ögonvrån och sen bara passera förbi och snabbt landa i andra upplevelser men denna dag valde jag att gå dit.

Med sammanbitna käkar, vågor av tyngd över bröstkorgen, kände jag det som togs in. Det gjorde ont. Landade extra på en bild på en familj med två tvillingpojkar i 5-års åldern.
Jag ville blunda, titta bort, gå vidare och glömma snabbt. Ta mig till något annat lättare att möta. Men jag stannade kvar. I grund från mina fötter o tog in. Tårar började rinna nedför kinden. 

Jag ville checka ut. Ta ett djupt andetag och gå därifrån. 

Men jag stannade kvar i naturlig andning tills känslan kom av att något skiftade. Inte till något bättre eller sämre utan bara en lätt ton av förändring. 

Sen fortsatte jag vidare till klass med avtryck av nedstämdhet fast ändå ett lugn. 

Det får mig att fundera över hur mycket av vår tid vi egentligen bara går förbi.
Förbi varandra. Förbi där livet (och känslor!! ) händer inom som utanför oss i det djupaste ögonblicken. Vänder bort, scrolla snabbt vidare från det jobbiga att beröra och vara i valet att vara mer med det skönare. Kanske t.o.m. ytligare.
Något triggades igång när jag såg ansiktena, kanske från avtryck av de historier som bärs inom som vill röra sig igenom. Kanske bara av ren medkänsla för de som fick lämna oss för tidigt och på ett sätt som ingen förväntade. För sorgen till de som just nu i detta ögonblick är i chock för att de mist sin älskade partner, vän, barn, förälder.
Livet sker.

Jag behöver inte gå till vilka historier de än håller utan bara ta in dem i relation med hur de lever i mig från det nuet.
Med mening stanna kvar och våga ta in. Så något kanske kan få röra sig igenom ut.

Hur kan vi ge oss tillåtelse att luta in och verkligen känna vad vi berörs av?

Mötet av beröringen inom, se det vi ser, känna, lukta och ibland smaka på allt det utanför oss själva. 

På mina klasser börjar vi alltid med att stanna upp, kvar och luta oss in. I basen, trycket, grunden under som sedan landar i rörelser vidare ut i orientering till omvärlden. In i uttryck till former som sedan skapas från dig i relation med det yttre.

Enkelt men verkligen inte lätt. Det är ett praktiserande på mattan OCH framför allt utanför mattan i micropauser under dagen. Något som för mig skiftar varje gång in till mer fyllnad av mig, mer enhetlighet, kärlek, ödmjukhet till livet och varandra. 
Låt oss mötas där.
Se världen och våga bli sedda.

Kärlek,

/ C