RÄDSLA

RÄDSLA.

Jag var hos frisören igår. I en av tidningarna läste jag om en mamma som förlorat sin 6-åringa dotter i cancer. Det hade börjat med magont, uppsvälld mage och många hemskickningar ifrån sjukhuset då de trodde det var en vanlig förstoppning. Efter en tid och många om och men kom dock beskedet om att det var obotlig cancer.

Den största rädslan en förälder nog någonsin kan ha är att förlora sitt barn. Det hände denna mamma och jag är rädd. Väldigt rädd.

De som finns nära mig vet att jag verkligen är rädd för att förlora min snart 2,5 åriga dotter Nova Shakti. 

Det är min absolut största rädsla!

Det började redan när jag fick veta att vi var gravida i v.5. Oro, ångest och rädslan gick alltid hand i hand bredvid mig och påminde mig om att något kan vara fel. På henne, på mig, på hela graviditeten. Att min dotter skulle komma ut dödfött. Jag var väldigt lycklig under graviditeten och har nog aldrig känns mig så vacker och bekväm i min hud men var ändå så galet rädd att något skulle hända henne. Tanken får mig fortfarande att tappa andan. Käken spänner sig hårt, allt stannar upp och fryser till is.

Jag ser inga nyanser. Bara svart eller vitt. Mest svart.

Varje gång Nova är sjuk eller ger tecken på att något inte är som det brukar drar jag snabbt slutsatsen av det värsta. 

Ibland tom. när hon hostar så kommer oftast den direkta tanken av att hon sätter något i halsen och skall kvävas.

Ibland tar rädslan så starkt över så att jag plockar fram den beredskap som skulle krävas om hur jag skulle tro mig agera och reagera om det värsta skulle ske. Det värsta att hon stod inför döden och var tvungen att lämna mig i detta liv tidigare än mig. Ibland kommer en sådan stark skärandes känsla att jag då tror mig ha förmågan att se in i framtiden att det faktiskt kommer hända henne något. Snälla må det inte vara så!!

RÄDSLOR. 

De avtryck som bor inom från vår historia av olika mörka och tunga event med och bygger upp de rädslor vi alla bär på. 

Jag antar att det finns olika typer av rädslor. De vi kan arbeta oss igenom och forma om och de som finns så djupt inpräntat att vi bara behöver omfamna dem så att de är sedda men inte styr över oss.

Jag vet inom mig vart min största rädsla kommer ifrån. Från en kärlek större än något annat till Nova blandad med djupa spår av historier från att förlora någon och något. Men jag vill låta rädslan få utrymme att vädras ut. Sluta vara så instängd med alla bilder, känslor och uttryck inom. I min rädsla är jag förförd av framtiden. Som att den hela tiden vill göra sig påmind om att jag måste vara i ständig kamp, redo att fightas och ta emot det värsta som kan tänkas komma.

Jag vet inte vad som skulle hända eller hur jag skulle reagera. Det känns för tungt att bära. En tyngd jag inte behöver bära nu. Förhoppningsvis aldrig om man frågar statistiken. Nej snälla. 

Genom att vi ventilerar, delar och sätter ord på det som bor i vårt mörker inom kan kanske rädslan blir mindre skarp, kontrollerande och mindre modig att ta över till fullo. Bli mer nyanserad och mindre dramatisk. Mindre stor. Få perspektiv även om rädslan alltid kommer finnas där. 

Så känner i alla fall jag.

“Sit in the darkness if you wanna feel better, baby. Cause there ain’t no other way out of this holy mess. Be still and feel until you can’t tell where you begin and shadows ends. Let it scare you with depth, spook you with glory, and let it show you a new way and a stronger, softer, more magical you. ”

— Tanya Markul

Jag möter den, sätter mig ner i lugn och samtalar, inte för att hålla med om allt utan för att se den. Inte känna mig blockerad och styrd utan mer intonad med vad jag bär på och hur och vart det uttrycker sig till. 

Vad är din största rädsla här och nu? 

/ Kärlek C